Under resan till Danmark träffade vi på kort tid ett antal mycket trevliga och kompetenta personer som välvilligt delade med sig av sina personliga åsikter, sina ”affärshemligheter” och sin kunskap. Det känns oerhört smickrande att jag och Hans fick förtroendet att få ta del av allt detta och vi ska vårda det ömt.

I ett par debattkrönikor ska jag lyfta fram några detaljer där jag ser skillnader mellan den danska ”modellen” och den svenska. Du behöver inte hålla med mig. Det är kanske till och med bättre om du inte gör det. Vi behöver en ständigt pågående het debatt inom svensk handboll och vi måste bli mycket bättre på att tänka nytt. Tänka annorlunda. Säga det annorlunda och sen även våga stå för det. Och sist men inte minst, göra det annorlunda.

Ibland är vi svenskar så förbaskad mesiga och konflikträdda att klockorna stannar. Medan franska bönder ockuperar motorvägar då bensinpriset gått upp, gör vi på sin höjd en namninsamlig som vi sen inte ens skickar in. Ska det tas ett beslut om nya arbetskläder ska hela företaget vara med och välja färg. Jag har själv deltagit i stora internationella projekt och påtagligt ofta satt vi i Sverige och funderade på om alla kunde stå bakom projektupplägget medan kontrakten dånade in från övriga länder. Vi fick ofta frågan: ”Sover ni, ska ni vara med eller inte..?”

Vår ”hierarki-platta-kultur” är givetvis även positiv. Vi är alla delaktiga och känner att vi är viktiga. Men den innebär tyvärr även ofta att resultatet blir en kompromiss, en lagomlösning. Vår kultur går också igenom i sportens värld. Vi är duktiga på att skapa lag och att underordna oss i en grupp. Det är en av anledningarna till att många svenska yrkesmän och idrottare är omtyckta utomlands. Vi gör det vi ska, vi gör allt enligt ”arbetsbeskrivningen”.  Men hur väl stämmer våra egenskaper ihop med vad som allt oftare krävs? Hur många svenskar bryter mönstret och gör det annorlunda? Jo visst finns dom, men de är inte många. Världen blir mer och mer ”egoistisk”, den svage blir utan medan den som är stark får allt. Jag sympatiserar inte med denna utveckling. Jag oroas av den. Men jag anser likväl att vi måste se vart världen är på väg och göra vad vi kan för att anpassa oss till den på bästa sätt, och därigenom lyckas under de förutsättningar som råder.

Alla (!) vi träffade i Danmark och i princip alla jag pratat med i Sverige betonar vikten av individuell kompetens och en ”individuell attityd” hos dagens handbollsspelare. Det behovet sammanfaller mycket väl med de värderingar som präglar de åldersklasser som är aktiva idag och som kommer framledes. Redan 70-talisterna började snegla mer och mer åt självförverkligande och det har blivit än mer viktigt för 80- och 90-talisterna. De sistnämnda nittisarna är dessutom riktiga egon så allt borde väl lösa sig av sig själv..?
Nja, så enkelt är det nog inte. Vad händer då vi har tränare och föräldrar som inte har samma synsätt? Jag hävdar att det finns en risk att kollektivisterna födda på 60 och 70-talet som i dag är tränare och ledare, håller tillbaka spelarna genom att envisas med att träna spelare med en gammal filosofi. Många äldre förstår nog inte ens de hur de unga tänker och fungerar.

Visserligen har de flesta tränarna och klubbarna insett behovet av individuell träning och allt detta, men jag har ännu inte sett något riktigt bra och konkret upplägg på det. I Sverige ska sägas. Jag tycker att det känns som att vår individuella träning mer är en form av individuell lagträning. Att kantspelarna står och nöter kantskott är i min mening inte individuell träning. Hur många tränare går in och tittar på detaljer i spelarens rörelsemönster eller pratar detaljer i dennes agerande? Det finns spelare som går igenom en hel karriär med felaktig kastarm eller något annat elementärt fel utan att ha fått hjälp med att åtgärda felet. Jag har sett det själv på nära håll. Inte ens på handbollsgymnasier tittar man djupt in i individen, och det är i min värld en fullständig katastrof. De skolor som inte har en väl genomarbetad och praktiskt genomförd individuell utvecklingsplan för VARJE elev ska mista sina tillstånd. Att utveckla individen måste ju vara själva essensen med verksamheten på en skola. Har du barn som går på skolan eller går du där själv? Ställ krav på att få en sådan plan!

I Sverige är begreppet ”Individuell träning” ett riktigt buzzword men man kan göra liknelse vid det modeordet med seriefiguren Fantomen. Alla har hört talas om honom men ingen har sett honom (ett gammalt djungelordspråk), förlåt alla kids som inte vuxit upp med Fantomen, men jag tror alla något äldre fattar vad jag menar.

Jag har än inte sett något som ens är nära det tänk och det upplägg som Randers HKs utvecklingschef Jørgen Gluver presenterade för oss i helgen. De har full koll på varje spelare och en handlingsplan på varenda en. Träning, fysik, kost, mentalt, matchning, rubbet! Visst är deras koncept på gränsen till vad man förknippar med forna DDR med genomgripande analys av väldigt unga spelare, men det behövs poler för att man ska se skalan. Randers koncept är långt ute på den ena skalan, men personligen är jag övertygad om att deras styrda, konceptuella och individfokuserade metod är rätt. Det kändes dessutom väldigt upplyftande att höra Jørgen (utan att blinka) prata om sånt som många i Sverige hade doppat honom i tjära för.

Det är förövrigt ett bestående intryck från Danmarkresan. Det danska sättet att kommunicera verkar vara mycket rakare än vad vi är vana vid. Trots att vi var där som medierepresentanter fick vi väldigt starka uttalanden som skulle kunnat generera svarta rubriker om vi hade haft den ambitionen.

Danskarna verkar inte heller hymla om spelarnas positiva och negativa egenskaper eller vilka sportliga mål man har. Här i Svedala är det snudd på farligt för en ungdomstränare att säga att man siktar på att vinna eller att man har tydliga sportsliga ambitioner. Jag har pratat med otaliga tränare genom åren och det är grymt få som vågar vara tydlig om deras sportliga målsättning med laget eller om enskilda spelare. Man gömmer sig ofta bakom floskler om "lika värde", men då man sen ser dem spela, ja då har hornen vuxit ut och andra bullar som gäller. Alltså utåt ska alla sitta i ring och hålla handen men då det gäller så spelar man med de bästa. Hur många spelare tror du inte har hört sin tränare prata om att alla ska få chansen, alla ska spela men lik förbannat så blir spelaren sittande på bänken under match eller inte sedd på träningen. Denna dubbelmoral är även en anledning till strul med föräldrar som tolkar föreningens policy som social medan klubben egentligen vill köra elitistiskt. Att man sen från föreningens håll skakar på huvudet och klagar på föräldrarna är otroligt. Man har ju för sjutton bjudit in dem till problemet. Skulle man vara tydligare med vilken form av verksamhet man har och vad man vill med alla skulle det inte finnas grogrund för problemet. Än en gång dubbla budskap. Otydlighet. Feghet? Okunskap?

Du kanske har hört det gamla beskrivningen om oss svenskar; ”Vi tänker blått, röstar rött och jobbar svart”. Jag tycker faktiskt att den passar ganska väl in även hur vi agerar i föreningar och lag. Vi kan snacka om obekväma saker i små grupper men aldrig offentligt och inte rakt ut.

Jag inser att jag nu smällt större delen av tränarkåren på fingrarna och vem är jag att göra det som inte ens gått första tränarkursen? Jag menar att detta egentligen inte är en ”tränarfråga” på så sätt. Det är mer en strategisk filosofisk fråga. Jag betvivlar inte att vi har riktigt kompetenta tränare i Sverige. Det har vi. Däremot tycker jag att vi borde jobba på att ändra attityd. Sluta fokusera i tidig ålder på att systematisera spelet och sätta unga spelare i ”fack” utan istället bli mer öppna i sinnet, låta ungarna leka handboll, stimulera oliktänkande, uppmuntra olikagerande bland de något större och glöm för guds skull inte att handboll är en lek som går ut på att vinna matcher. Vi måsta skapa vinnarmentalitet hos spelarna så vi klarar av att vara bäst då det gäller. Jag kan inte låta bli att misstänka att en anledning till misslyckande i de senaste mästerskapen har med detta att göra. Kolla in ögonen på kroater, fransoser, både manliga och kvinnliga. De känns nästan som att de ibland käkar upp oss med blicken. Har man inte stark inre självkänsla viker man ner blicken och hipps vips är poängen förlorad.

Framtidens handboll (och dagens) kräver starka individer som ska bilda ett starkt lag. Vi får detta med lagtänk i modersmjölken men vi är svältfödda på det andra. Vi måste börja våga se individen, coacha individen och träna individen. Både mentalt, fysiskt och taktiskt. Vi måste våga uttala vinnarambitioner och vi måste fostra spelarna att tåla lite tuffare krav och attityd. Jag är säker på att spelarna själva vill det. I alla fall de som vill satsa 100% och det är ju de som ska försvara våra blågula färger framledes.

Det finns givetvis grader i helvetet och jag gör inget anspråk på att dessa rader gett svaret på någon gåta. Absolut inte. Se mitt krönika som inspiration, provokation och som debatt. Vi behöver det som sagt.

PS Kommentera gärna, men gör det inte anonymt. I denna krönikas anda tar vi bara in kommentarer som är undertecknade med fullständigt namn och med mailadress. Adressen publiceras inte utan finns bara för eventuell kontroll av att man inte fejkat namnet och fegat ur. I övrigt gäller normala regler för publicering av kommentarer. DS

PSS Jag vet att många av landets främsta handbollstyckare läser detta så det ska bli grymt roligt att se vilka som vågar och vill ge sig in i denna brännheta fråga. DSS

Läs alla artiklar i vårt Danmarkstema