Den stora matchen var på förhand Aalborg DH mot FCK Håndbold. Damligans överlägsna publiklag mot ett profilstarkt ledarlag, anförda av den något kontroversiella tränaren Anja Andersen.
- Det kommer alltid lite extra publik som vill se henne, för det händer alltid något, sa Jan Hansen, administrativ direktör i Aalborg.

Nu kom emellertid snön, och den tänkta publiken på dryga 3 000 blev inte mer än 978. Antiklimax.
Större publik var det då på fredagsmatchen i samma arena, när Aab Håndbold i EHF-cupen tog emot tyska Frisch auf Göppingen. Runt 1900 åskådare enligt de officiella uppgifterna, men det kändes som några fler.

De största skillnaderna mot en svensk elitmatch var faktiskt inte så många. Rutiner och mönster var i mångt och mycket desamma. Inspring, presentation, musik, speaker och annat kunde lika gärna vara hämtat från någon av tjugo hallar i Sverige.

Däremot syntes det både på dam- och herrmatchen maskotar i hallen. Aab hade en tjur och en hund som dansade omkring, och jag funderade lite på vad hundens roll var. Tjursymbolen syntes på lite olika håll och skulle väl symbolisera kraft, medan hunden kändes mer som en kompis till tjuren än en symbol kopplad till laget.

Damerna har sin röda haj, och detta tema drev de fullt ut. Arenan som heter Gigantium kallas på dammatcherna för "Dødens gap", och överallt i byggnaden skymtar man hajtänder. Nu var väl laget ganska tandlöst mot FCK, men det var i alla fall en väldigt väl genomförd profilering.

I taket hängde vepor med spelarna i hel- eller halvfigur, med namn och nummer och även det klenaste lag skulle kunna imponera på folk om man såg tre-fyra meter höga spelarbilder runt om i hallen.

Aab hade dessutom krutat på med en enorm (kanske tio gånger fem meter?) vepa, prydd med klubbemblem och en bild på en triumferande målvakt i form av Søren Rasmussen.

Publiken tidigt på plats
En intressant detalj var att det faktiskt fanns en garderob i hallen på herrmatchen. Det har förmodligen sin grund i att man arbetar på och klarar av att få dit publiken en bra stund före match.
- I Sverige kommer ju folk fem-tio minuter före avkast. Här kommer folk två timmar före och äter och umgås, sa Björn Blomqvist.

Nu var det i och för sig mest sponsorer som var där vid den tiden, men det syntes en hel del vanlig publik på plats med mer än en timma till avkast, ätande och drickande i det stora kaféet och i glatt umgänge.

För att locka dit hela familjen hade båda lagen också installerat någon form av barnområde. Med tanke på de enorma ytor man förfogar över, var det inga problem att inhägna en halv handbollsplan som ett område för de yngre att leka. Det sades att man till och med hade personer som agerade barnvakter eller lekledare, men det var inte något jag såg när jag vid olika tillfällen passerade förbi.

Mat och dryck fanns det gott om. Fyra olika försäljningsplatser bredvid läktarna, där det såldes korv, öl, kaffe, glass, godis, popcorn och lite annat smått och gott. Helt emot våra fördomar var det dock mest sporadiskt öldrickande på läktarna.

Matchprogrammen var en historia för sig. Aab hade standardvarianten, det vill säga runt tjugo sidor där bara fyra är intressanta, och i övrigt sida upp och sida ner med sponsorer som man bara bläddrar förbi.
ADH hade istället tagit fram ett hopvikt, snyggt designat och kompakt blad.

Här kan man se det i rörliga bilder, och även om upplösningen inte återspeglar den snygga designen, så hoppas jag att åtminstone funktionen framgår.

Läs alla artiklar i vårt Danmarkstema

Och slutligen följer här nedan en liten detaljerad summering av vad som fanns och vad som säljs i hallen vid match:
Alla priser i DKK (ungefär 1,3 gånger SEK)